Ångerst
Ja, hua. Nu har den smygit sig på. Inte jobbångerst över att jag tycker det är jobbigt att gå till jobbet eller att jag inte skulle trivas. Utan ångerst över att timmarna går till så mycket annat än det jag värderar mest. Så som min familj, umgås med barnen eller egentid. Det finns inget sådant längre.
Ante lämnar barnen 7.45 och drar till skolan. Jag hämtar dem så fort jag slutat runt 16.30, senast 17.00 om jag hinner med träning två gånger i veckan.
Tar jag min ända egentid jag har, alltså gå och tränar känns det jobbigt över att jag vet att barnen är på dagis en 45 min min längre än vad de borde..Tränar jag inte känner jag mig dum som inte tar mig egentid jag borde ha.
Ante har den sista veckan knappt träffat barnen då han pluggar inför tentorna och kommer hem när barnen lagt sig och jag träffar dem max 2,5 timme innan jag lägger dem för natten.
Jag VET att de har det bra på dagis och att personalen där gör ett bra jobb, men tanklen över att några jag inte ens vet efternamnet på har hand om mina barn så många fler timmar än vad jag har dem gör ont.
Att behöva lämna mina barn på dagis fulla dagar alla dagar i veckan är inget jag skulle vilja men det är ett ont måste just i detta nu. Vi skulle inte få ihop det ekomomiskt annars..
Jag vet också att inte jag är den enda i världen som känner såhär utan att det är ett ganska allmänt "problem" som vi föräldrar har.
Jag tycker bara att dagarna går till alla måste. Måste jobba, måste hämta barn, måste laga mat, måste natta barn, måste ta hand om disken, måste göra klart inför morgondagen.. vips är klockan 21.00 och jag har nu valet att antingen sätta mig ner och göra ingenting eller sova..
Detta ekorrhjul som nu börjat snurra känns inge bra. Jag ska dessutom få ändrade arbetstider och kommer ev börja jobba 7.30-16.30. Inget jag valt själv och förhandlingar pågår med facket..
Jag får försöka blicka framåt och tänka att vi har det helt annat ställt ekonomiskt om några år. Då har Ante pluggat färdigt och även om jag börjar plugga kommer vi känna betydligt mer än vad vi gör nu.
Det känns i hjärtat att inte få vara med dem jag vill vara med - mina barn. =(
» Mikaela
Ursch jag har redan ångest över att lämna bort Tuva på dagis :( Kommer visserligen inte att arbeta heltid första tiden men bävar mig ändå för detta. Skulle kunna vara hemma med henne hela livet! Kram <3
» Therese
Åh jag blir så känslosmässigt berörd när jag läser ditt inlägg. :( Jag kan förstå dina känslor. Man han ju inget val, men samtidigt så känns det såå fel mot barnen. Jag fasar såå för när jag ska börja jobba och jag hoppas innerligt att vi klarar oss ekonomiskt på att jag jobbar deltid. Dessutom med risk för att inte slita ut mig själv helt.
Som sagt, se framåt. Detta är bara en period i era liv. Om några år kommer det blir bättre. :) Kram
Trackback