Förlossningsberättelse 2012-04-10

 

 

Julia var beräknad på påskafton den 7 april. Farmor Barbro var hemma från Örnsklödsvik och Marcus hade tagit flyget hem från London för att fira påsken tillsammans - och kanske, kanske skulle de även få träffa en liten Sessa. Men icke. Hon kom inte ut på beräknat förlossningsdatum och det var vi iofs ganska säkra på att hon inte skulle göra heller.  Dock hade jag kännt av en hel del förvärkar ett tag och jag visste med all säkerhet att jag inte skulle behöva gå över vidare länge....

 

Måndag natt 03.40 vaknade jag av att jag trodde att jag kissade på mig. Jag sprang till toaletten och märkte då att detta inte var urin - vattnet hade ju gått. Jag var lika förvånad som första gången vattnet gick och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig..

Jag väckte Ante och berättade vad som hänt. Vi bestämde oss för att ringa BB och berätta. Där frågade dem om jag hade några värkar och det hade jag vid tillfället inte. Vi bestämde då att jag skulle stanna hemma ett tag till och kunde komma in 08.00 om inget hänt innan dess. Ante somnade om - men det kunde inte jag! Jag kände mig inte så nervös utan mer pirrig över vad som snart skulle hända. Snart skulle vår lilla dotter vara ute !

 

04.30 började värkarna sätta igång. Jag hade glömt hur det kändes och det är svårt att förklara för någon som inte fått barn hur det känns. Men tänk dig den värsta tänkbara mensvärken. Ett hugg i magen som sitter i. Lite som tusen nålar fast inne i kroppen. Jag började räkna hur långt det var mellan varje värk som än var det inte dags att åka in. 

 

07.00 väckte jag Ante och sa att det börjar kännas nu - det är dags att ringa farfar Pelle och be han komma hit för att ta hand om Lucas. Ante steg upp och försökte ringa, men vi fick inget svar. Efter 30 min beslutade vi att vi fick lämna Lucas på dagis för jag behövde komma in på BB fort, vi hade inte tid att vänta på att någon skulle ta sig hit. Dock skyndade sig inte Ante vidare mycket då han tyckte att jag var ganska cool. Han drack sitt kaffe och packade ner det sista i BBväskan i lång och ro. Det var när jag sa att jag tror det är ganska nära som även han började virra omkring och kände lite halvpanik.

 

08.00 kom vi till sjukhuset och jag kände då att jag måste vara öppen ganska mycket. Ont hade jag som in i bängen men hade inte tidigare känt att jag behövt något hjälpmedel som lustgas.

 

Vi blir inskrivna och de sätter igång en CTG kurva. De lämnar oss en stund och jag känner då att jag måste få hjälp. Jag kan inte stå ut längre utan hjälpmedel. Ante kallar in barnmorskan igen och hon känner då efter hur pass öppen jag är och kan då konstatera att jag är 8 cm öppen! 

De blir fart och fläckt och jag måste skynda över till ett förlossningsrum då barnmorskan trodde att detta kommer gå som blixten.

Så fort jag kom in la jag mig på sängen och sträckte mig efter lustgasen! Vilken underbar uppfinning denna gas är! Utan den föder jag inga barn det kan jag lova!

Barnmorkan berättar att hon läst mitt förlossningsbrev och frågade om jag ville ha någon annan smärtlindring. 

Jag svarar knappt då jag koncentrerar mig på smärtan och de gör ännu en undersökning.

 

Det är då de märker att barnet inte ligger som hon ska. Hon ligger i så kallad vidöppen ogynnsam hjässbjudning (2 % av förlossningarna i Sverige har barn som födds i sådat läge).

Då rinner all styrka och energi ur mig. Efter att ha haft en komplicerad förlossning med Lucas hade jag önskat få uppleva en förlossning utan en massa strul. Jag förstod då att detta inte alls kommer gå som blixten.

Det kommer bli jobbigt som tusan!

 

Jag andas luftgas och de hjälper mig bra. Kl 10.05 sätter de sterila kvaddlar på mig - men utan resultat, jag känner ingen förändring och nöjer mig med att bara andas lustgas.

 

De beslutar att jag inte ska krysta när jag känner krystvärkar utan låta barnet få en chans att försöka lägga sig i rätt läge. Dock händer inget och ni som fött barn vet att när man har krystvärkar vill man bara få ut ungen, inte andas sig igenom den!

 

12.25 kallar de in läkare på rummet och han undersöker mig igen. Han beslutar att förlossningen ska ske med sugklocka. Han sätter en kiwiklocka som den mindre modellen kallas och ska med denna hjälpa barnet att ändra läge. Läkaren drar och sliter men lyckas inte riktigt..

 

Då ser jag att läkaren håller upp en sax. Jag minns inget om att han ska ha sagt något om att det skulle behövas klippas för att barnet skulle kunna födas fram - men Ante hörde honom klart och tydligt och jag kände klippet, men inte som smärta utan som en befrielse. 

 

12.58 kom vår älskade lilla flicka ut!

Läkaren hade behövt dra med sugklockan 5 ggr men utan resultat - efter att ha gjort ett snett klipp på 3 cm krävdes det ett drag och sedan var hon ute.

 

Så fort Julia kom upp på bröstet var all smärta borta. En förlossning som egentligen bara skulle tagit max 30 min tog istället flera timmar!

 

Jag var inte rädd för att föda barn efter Lucas förlossning som slutade med att jag förlorade över 2 l blod och fick åka upp på operation för att stoppa blödning samt för att få ut moderkakan som satt fast. Men efter Julias förlossning är jag osäker på om jag vill gå igenom detta igen. Men tiden läker alla sår och jag kommer säkert vilja ha en liten till om ett par år. Huvudsaken är att förlossningarna resulterade i det de ska, nämligen att få födda fram två underbara, friska barn!

 

 

På bilderna ser ni en sjukt trött och sliten mamma - men glad och lycklig över att äntligen få träffa sin efterlängtade dotter. 

Ni ser även såret som Julia fick på huvudet efter att ha blivit tagen med suhklocka. Egentligen ska klockan sättas i bakhuvudet med eftersom Julia låg fel fick de dra sätta den i pannan. Det kan inte vart skönt för Julia då ni kan jämför det med att Julia skulle ha hållt en 15 kilos klump från huvudet. 

 

Efteråt vägde de och mätte henne - 3700 gr och 50 cm lång - en liten men naggande god flicka har kommit tll världen!

 

Kul att få läsa. Du verkar vara en stark tjej som ändå tar det hela ganska lätt.. Låter nämligen inte som någon lätt förlossning precis! Skönt att ni alla mådde bra trots den påfrestning det måste vatt.

Och jag hade jobbat natt på förlossningen, det var itne så lätt att somna när jag hade hört att ni åkt in! SötnosJullan